Så många kvinnor i välden blir gravida varje dag. Det finns mycket att lära när man spelar frågesport.

Ibland förstår jag mig inte på oss människor, framförallt inte mig själv.

Jag har haft, och har fortfarande, en väldigt lycklig fas. Jag struttar runt på lätta fötter, har nära till skratt och ser så positivt på framtiden.

Men varför kan det inte få vara så? Varför måste jag fundera på hur länge det varar? Varje dag undrar jag när jag kommer få nästa dipp. Riktigt onödigt, det kommer ju när det kommer. Att det kommer vet jag ju också.

Nej, dags att försöka njuta på heltid!

Nytt inlägg finns på den skyddade sidan.

Tre år har passerat. Tre år med ett mål i fokus. Jag har jobbat på att vara med i nuet, men hur lätt är det när man konstant går och hoppas att livet skulle radikalt förändras nio månader fram?

Det tog säkert ett år innan jag sökte ett jobb, trots att jag ville byta jobb långt innan. Jag har också haft svårt att planera semestrar då vi kanske skulle få en ivftid.

Trots att vi nu lämnat bioförsöken bakom oss så har livet plötsligt blivit ännu mindre planeringsbart. Jag klagar inte, men jag vill inte gå miste om saker i nuet för att vi inte kan planera in saker på längre sikt. Hur ska vi leva i nuet när det känns som en lång väntan?

Nu har arbetet med att renovera klart Kottens rum påbörjats. Taket är målat och mannen har börjat slipa på golvet.

Vi har funderat en del på vad vi ska göra med väggarna, om vi ska måla dem vita så länge, eller i någon färg, eller sätta upp en tapet. Lite beslutsångest, vi vill såklart att rummet ska bli värdigt vår Kotte.

Sedan funderar jag på om vi ska börja inreda lite, eller om rummet ska få stå tomt. Frågan är vilket som kommer att vara tyngst, att det står tomt eller delvis inrett. Vi behöver inte rummet till något annat.

Första spontana tanken är att jag vill köpa lite saker då och då, fylla lite efterhand. Fast vi kanske borde vänta tills papperna finns i landet.

Vad hade ni gjort/har gjort?

Så är jag här, i trettioårsåldern. Jag har aldrig haft någon ålderskris och jag kan inte påstå att det känns särskilt betungande.

Men jag funderar på hur många gånger jag i mitt liv ha sagt orden, innan jag fyller 30 ska jag...

Jag tror att jag har lyckats med de flesta sakerna, förutom just det där med att bli mamma. Jag kommer antagligen både hinna fylla 31 och 32 innan det målet går i uppfyllelse.

Att banna mig själv över att jag inte lyckats är ju inte lönt. För det är ju inte så att vi inte försökt. Vi hade tre år på oss och tyvärr räckte det inte till.

I helgen hade jag glädjen att berätta för några fler av våra vänner om adoptionen!

Nu är det så fyllt av lycka och det värmer när folk genuint blir glada för vår skull. Det är så nära man kan komma ett graviditetsbesked, fast med en twist! Det blir lite extra roligt när man sitter och dricker ett glas vin och berättar att man ska bli mamma - där var några förvånade ansiktsuttryck.

Det tråkigaste som kan hända är att någon tycker att det är synd om oss, för det är det inte. Inte någonstans :)

Nu är det snart bara två veckor kvar till medgivandet! Snart dags att lägga champagnen på kylning!